Filosofi

Jag startade Kummingårdens Ridlekis för att jag ville skapa en barnvänlig miljö med hästar. För att på ett så säkert och tryggt sätt som möjligt låta barn rida och komma i kontakt med snälla hästar.

Med tiden har det blivit en stor lycka att se så många barn komma att älska hästar lika mycket som jag själv gör. Jag vill att barnen har med sig mycket kunskap så att de är väl förberedda när de kommer till större ridskolor.

Med så många små ryttare och ofta oerfarna föräldrar ger det mig en möjlighet att få dela med mig av min kunskap. Jag försöker att vara med överallt, se allt, svara på frågor, ge instruktioner och berätta. Både för att öka säkerheten genom ökad kunskap, men också för hästarnas välbefinnande.

Därför håller jag små grupper och inte större verksamhet än att jag själv rår om den. Jag håller själv i alla ridlektioner och har på helger och skollov hjälp av Selma och Clara.

Grundtanken - En häst blir vad man gör den till.

Självklart måste man hälsa på hästen och gosa lite med den innan man rider. Hästar tycker om att bli borstade och få lite kärlek. Ponnyridning blir alldeles för ofta snabba byten av barn i sadeln.

Varje ryttare vill ha en häst som är mjuk, följsam och koncentrerad på uppgiften. Därför måste vi vara mjuka, följsamma och koncentrerade i all hantering av våra hästar. Redan från när man stiger in i stallet. 

Det är så lätt att komma med förmaningar som att "inte springa, inte skrika och inte gå bakom en häst". Vad jag vill lära ut är att tala med hästen så den hör var du är, att du låter vänlig på rösten och vad du tänker göra. Titta hela tiden på hästen, ta i den, smek den, prata och var koncentrerad på vad du gör. Det är när vi tänker på annat som vi inte uppfattar hästens signaler och olyckorna sker. 

Lydighet, uppmärksamhet, mjukhet inför ridning börjar i stallet och ska finnas med i alla moment och all kontakt mellan häst och människa.

När jag lär mina små ryttare att rida är första och största prioritet BALANS. Efter många ridturer i skogen hittar ryttaren balansen och kroppen har lärt sig hur hästen rör sig. Då först, när ryttaren inte behöver hålla i sig med händerna, kan ryttaren lära sig att styra med tyglarna. 

Att sitta upp på hästen ska göras mjukt. Hästen ska stå rakt och avslappnad. Ryttaren ska lyftas upp eller stå på en pall. Om ryttaren hänger med sin tyngd i stigbygeln måste hästen spänna sig för att hålla emot. Då är hästen stel i ryggen och ryttarens tyngd blir ett obehag. Dessutom glider lätt sadeln på sned. Väl uppe i sadeln ska ryttaren sitta still. Stiglädernas längd regleras mjukt och försiktigt med ryttarens tyngdpunkt mitt i sadeln och foten på plats i stigbygeln. Tänk dig att det är en ära att få sitta på hästens rygg (även om det är 1000:e gången). Det är inte respektfullt, men alldeles för vanligt, att klänga upp och sen med en duns sätta sig i sadeln för att man tappar balansen. Jämför med att ha ett barn på axlarna som inte sitter still. 

Förvänta dig inte en lydig, mjuk och uppmärksam häst om du själv är stel, hård och okoncentrerad. Om du och hästen ska dansa tillsammans måste du vara smidig.

När man leder en häst ska man gå jämsides med hästens framben. Då kan man styra hästens huvudet åt det håll man vill att hästen ska gå. Puffa hästen sidledes om hästen kommer för nära och driva hästen framför sig utan att komma bakom den. Med mjuk hand håller man i hästen så att den inte känner sig fasthållen men ändå tydligt känner att det är människan som bestämmer vad som ska göras.

Att studera reaktionerna hos mina shetlandsponnyer hjälper mig att se vad jag ska säga för att mina elever ska göra för att bli bra hästmänniskor och ryttare. Det har också tydliggjort för mig själv vad jag kan göra för att själv bli en bättre ryttare.

Fråga mig gärna, jag älskar att prata häst!

Sara